Julia,

Jag får bara se mer och mer tårar.
Fler trasiga människor. Världen kan vara så jävla ful.
Får man svära på en blogg?
Jo. Det får man. När vänner mår såhär får man det.
Jag hatar att se det.
Jag hatar att se att det inte är så vackert som jag vill.
Att alla faller sönder, bit för bit.
Ett steg fram, femton bakåt.
Det är så det känns. Fast det är inte riktigt så.
Eller, åtminstone inte jämt.
För det finns skratt som är äkta.
Det finns fortfarande ljusa stunder.
Och visst ska vi ta oss ur det här, allihopa.
Men det tar sådan lång tid. Det är så svårt och man blir så krävande.
De stackarna man klarmar sig fast vid kan inte alltid ha det så lätt.
Och jag är så ledsen för att jag varit så upptagen vid att hålla mig fast i dig,
att jag inte sett att du följt med nedåt.

När vännerna en efter en försvinner iväg..
Jag kan inte låte bli att tycka synd om mig själv.
För mig är det ganska fult att göra.
Jag gillar inte riktigt när folk tycker för synd om sig själva.
Men det är ändå det jag gör.
Klagar, söker uppmärksamhet.
Hela jag är så full av motsägningar.
Jag måste hela tiden välja.
Jag tycker så dubbelt. Om så väldigt mycket.
Det är svårt att veta vilket som är rätt.

Men jag vet att det är rätt när jag säger att jag inte släpper taget om dig. Er.
För ni är det finaste jag har, och utan er klarar jag mig inte.
Och när allt faller isär, när vi gråter tills vi inte orkar känna,
när vi kväver skriken och när nätterna är en enda lång mörk tunnel av svåra känslor,
då är den här platsen det fulaste som någonsin funnits.
När det bästa jag vet inte längre är bra,
när jag tröttnar på det som är jag,
när du förstör dig själv.
Då önskar jag att jag kunde kasta lite glitterlycka på hela världen.
Att allt fick skrimra i alla världens färger en stund.
Att jag kunde laga er. Att ni kunde laga mig.
Kanske kan vi det.
Men inte nu, nu lever vi i en trasig värld som jag inte riktigt lyckas förstå mig på.
Men snart, snart ska vi dansa genom livet med glitter virvlande omkring oss,
mitt ibland skratt som aldrig tystnar.