Julia,

förvirrat.
konstigt och annorlunda.
jag kände inte riktigt igen mitt ansikte i det starka ljuset från badrumslampan.
ett skal.
en hinna.
en skyddande sådan, som hjälper att stänga in.
som får mig att se sjuk ut,
som att jag inte sett dagsljus på veckor.
som får mig att känna mig som en total främling.
som kaske visar det som är jag.
som får mitt liv att kännas så ironiskt.
som att allt bara är ett spel.
som att någon när som helst kommer vinna.
och där är jag, förloraren.
som att..
som att allt bara är i onödan.
eller alldeles välsigt viktigt.
livsviktigt.
det där skalet,
den där hinnan.
jag vet inte om den är bra eller dålig.
det kändes som att han uppfattat mig precis så som jag försöker framstå.
är det sådan jag är?
är det inte längre fejk?
är det så att jag inbillar mig skalet?
eller är det helt enkelt bara ljuset som i spegeln får mitt ansikte att förändras?