Julia,

Jag är galet lat.
Gör ingenting. Speiellt inte läxorna som jag verkligen måste få gjorda.
Jag avböjer allt mamma ber mig hjälpa till med.
Jag är nog inte riktigt någon toppen dotter jag.
Men när min lilla fina vän skickade ett sms och frågade om jag ville
promenera med henne var jag snabb på att svara ja.
Tyder det på egoism? Jo.
Iallafall hade jag och min vän himla trevligt fast att det regnade på oss.
Väl utrustad var jag, med regnjacka, halsduk och vantar. Mössan glömde jag.
Jag pratade nog på ganska mycket,
men hon sa faktiskt att hon tycker om att höra om mitt liv.
Då började jag tänka på en liten femårig flicka som
ber sin mamma berätta en saga.
Inte för att min vän Anna är fem år, och inte heller är jag hennes mamma.
Och jag berättar inga sagor heller.
Men jag kom att tänka på det ändå.
När vi frös för mycket sa vi hejdå och jag kilade in till min familj och åt.

Och så har jag bett min far göra något åt kylan i mitt rum.
Det är snart kallare här än utomhus. 
Fast det är klart, det rengar det inte lika mycket här inne.

Nu ska jag tända mina fina väldoftande ljus.
De har stått döda sedan kvällen Lovisa var här.
Om någon ville veta, menar jag.