Julia,

håll léendet vid liv,
se glad ut och var trevlig.
varför är denna värld så falsk?
varför känner vi oss tvingade att vara så perfekta?
jag, precis som så väldigt många andra,
sätter på mig det där léendet och skrattet som en tung ryggsäck.
släpar runt på den hela dagen,
tills jag kan gömma mig under täcket i skydd av mörkret.
jag gömmer mig bakom osanningar.
men det är svårt att visa.
ingen vill väl ha en nedstämd och förvirrad vän.
men, vad är vänner till annars då?
om de inte är där för att stötta,
för att ge den där kramen som gör så stor skillnad,
för att bara vara där och göra dagarna lite ljusare,
om vännerna inte vill vara vän med någon som är nedstämd och förvirrad,
vilka har vi då?
om vännerna inte stöttar är vi alldeles ensamma.
ensamhet är fruktansvärt obehagligt.

låt inte någon bli ensam kvar.

lämna mig inte ensam kvar!