Julia,

.. att jag förstör.
Jag vet om att jag drar ner gruppen.
Jag både ser och hör att jag gör fel.
Fel, fel, fel.
Säg som det är, jag kan det inte.
Men kroppen är slut och det är inte alls lika roligt.
Jag hade klarat det för några månader sen.
Jag hade älskat varje sekund,
Varje ord och varje rörelse hade jag velat spara för all framtid.
Men vet du vad?
Just nu vill jag bara lägga mig ner och sova bort det som är kvar av det här året.
Jag vill krypa in under täcket och ligga där tills jag känner att jag är stark igen.
Men nej.
Nej.
Det är inte ett alternativ.
Istället ska jag kämpa dubbelt så hårt,
träna mer.
Mer, mer, mer.
Det handlar inte riktigt bara om mig längre.
Det handlar om sjutusen krav som jag måste leva upp till.
Adjö frihet och lata dagar.
Välkommen stress.
Välkommen magont och huvudvärk.
Välkommen nya liv.