Julia,

Ni vet en såndär "mina-första-år-bok" ?
Min har vi tittat i ikväll.
Och det är på något vis så himla mysigt att minnas..
Hur min syster trampade sönder mina tår (därav de underliga naglarna än idag..)
Hur min bästavän dödade myrorna för att jag skulle våga hålla i dem.
Hur jag en dag kom ner från sovrummet och deklarerade högt och tydligt
att "nej, nu vill jag inte ha napp mer, för den smakar dregel!" och så kastade jag den.
Hur jag och samma bästavän rymde från dagis (de hade ju dumleklubbor hemma i köket!!),
dock var det ingen hemma så vi kom inte in,
och blev tillbaka körda utav en dagiskamrats arga pappa.
Hur jag berättade för mamma att "du måste ju bli arg på pappa, så han kommer hem!"
(under den tiden jobbade han ca.12tim. om dagen.)
Och när pappa sedan bytte jobb och körde buss
(till typ legoland och.. det där stället där det är berg och man åker skidor)
lekte jag väldigt gärna reseledare med mina vänner.
Hur jag inte riktigt kunde förstå varför man skulle fira samma födelsedag flera gånger,
och tyckte att "nu räcker det väl" och nästa gång det var kalas (typ dagen efter, med mormor och sådär) frågade jag glatt "hur gammal är jag nu? vad kommer efter fyra, mamma?"
Och, när jag under en period var väldigt arg, ledsen och sur.
Hur mamma trött frågade varför det var tvunget att vara så och jag uppgivet förklarade att
"men mamma, det är ju min hjärna! när den åker åt det här hållet (jag vickar med huvudet åt höger) då, då blir jag ju på dålig humör, men, när det det åker åt andra hållet (jag vickar åt vänster) då blir jag glad! så, då är det ju faktiskt inte mitt fel,
för ingen kan bestämma över sin hjärna, mamma!"

Så, tänk på det allesammans, jag kanske bara har huvudet åt fel håll..