Julia,

inte ett spår av tårar finns kvar i ansiktet.

Jag liksom orkar inte med saker längre.
Bussar och spårvagnar som inte åker som de ska,
träningar som går dåligt,
huvudet som värker och kroppen som inte vill röra sig en millimeter.
Saker som inte egentligen inte är illa menade som gör ont.
Skolarbete som måste göras, tema, matteprov.
Vänner som mår dåligt och som jag inte vet hur jag ska hjälpa.
Tröttheten som vägrar ge med sig.
Känslor som är omöjliga att förstå.
Och lögnerna som bara blir fler och fler.
Vem vet vad?
Neeeej då, jag är inte trött! Allt är fint! Jag mår bra.


Jag vill inte vara med nu.