Julia,

Du sa så mycket bra. Skrev så mycket bra.
Du lärde mig så väldigt mycket.
Om människor, om mig själv, om dansen.
Du sa nästan aldrig något om dig själv.
Förutom den där kvällen, då när de var så arga.
När han stod och skrek på dig, och du inte förstod varför.
Jag visste inte vad jag skulle säga, skriva, som kunde få dig att förstå.
Förstå att jag brydde (bryr) mig.
Jag trodde att du brydde dig om mig, skulle hjälpa mig.
Målet nådde jag utan dig, för du försvann precis när det verkliga började.
Men det går inte många dagar mellan de gånger då tankarna far iväg till dig.
Men du, då när jag mötte dig där. När du var en av dem som jag nu möter varendaste dag.
När jag var på besök för att se hur saket funderade, och du bara blängde missnöjt.
Hade jag inte rätt att vara där?
Var det dumt av att försöka? Är det det?
Jag vill ju så gärna. Och jag vill så gärna ha dig kvar.
Men du försvann för så länga sedan,
och jag blir så arg och besviken på mig själv,
för jag tror jag har lyckats med samma enorma dumma misstag igen.
Man ska inte lämna ut sig inför någon sådär.
Jag var aldrig riktigt en del av ditt liv,
och snart har jag helt fått ur dig ur mitt.
Jag vill inte fundera på hur många månader det tagit.

"Hey, you know baby, we smile to keep from cryin"