Julia,

det finns en tjej.
hon måste vara det vackraste i hela världen
och när hon dansar glömmer jag att andas.
hon var den första som fick veta någonting sådär på riktigt.
hon var den som faktiskt fick mig att ta mig dit jag är nu.
men hon var den första att svika också.
och hon hälsar bara på dem hon vill,
på dem som enligt henne tycks vara värda ett simpelt hej.

nyss såg jag väldans vacka bilder som hennes vän tagit när de var och badade.
och först gör det ont inuti sådär när jag ser henne,
fast sen så kommer jag på det.
jag klarar mig förbannat bra utan henne!
även om jag skulle vilja vara en del av hennes liv som verkar så fint på håll,
bara för att hon är smal och har fräknar överallt.
bara för att hon verkar klara allt hon tar sig för
och var sådär världsbäst när jag först mötte henne.
och för att hon dansar så jag glömmer att andas.

men tänka sig,
sen ler jag istället för att bli sådär nedsämd som förut.
för hon hjälpte mig faktiskt även om hon försvann bort.
utan henne hade jag gett upp och inte varit där jag är nu.
jag hade aldrig träffat johannalovisajosefinella och alla andra som är så fina där i linköping.

(och okej,
förtfarande när saker är sådär pissiga så kan jag tänka på henne.
men någonstans i min förvirrade hjärna vrids det gamla om,
så jag kämpar lite extra,
bara för att "jag ska fan visa henne att jag klarar mig utan någon som hon".
men så slår det mig att jag har någon som hon.
flera som hon.
men en sak skiljer sig,
för de som finns nu sviker inte och försvinner iväg.
men sanningen är att jag inte klarar mig utan dem.)

och hon dansar så jag glömmer att andas.