Jag trodde jag kunde kontrollera mig.

Det här var fanimig sista gången.
För så här mycket har jag inte skämts på väldigt länge.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Vill inte tänka på imorgon.
På att jag kommer kliva utanför dörren och se ut såhär.
Att alla kommer kunna se, skratta och prata.
Åt mig.
Fan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0