Julia,

när jag satt på spårvagnen hem såg jag framför mig hur jag själv
i en tecknad variant med enorm mun med stora sneda gula tänder, 
vattniga, halvstora, tomma ögon
och flottigt blont tunt hår
skrattade högt och så falsk så det skar i öronen.
en såndär som man bara blir irriterad på när man möter,
som aldrig kan vara tyst och som ska synas hela tiden.
en såndär som gör allt för att få lite uppmärksamhet.
en såndär som jag själv blir så irriterad på.

så såg jag mig själv.
jag är inte sådan.
nej, nej, nej, nej, nej.
det får jag inte vara.