Julia,

jag vill skriva.
skriva hur mycket du betyder för mig,
hur mycket jag vill vara hos dig.
hur mycket jag vill låta tårarna rinna,
och veta att du tycker om mig ändå.
berätta för dig hur mycket jag saknar dig.
de varma kramarna,
håret som aldrig som aldrig blir klippt.
de underbara smsen och sena msnsamtalen.
fikastunder fulla med ord.
du är nog precis så där som jag vill att en vän ska vara.
men jag är för liten och fjantig och patetisk.
jag vet ju det.

och nu for tankarna iväg till något helt annat.
något som.. som jag borde glömma.
någon jag borde glömma.
fast hur ska jag kunna glömma dig?
du som var den första som jag vågade lita på,
som var den första som fick höra det bubblande inuti mig.
du som var den första att överge mig.
jag är starkare nu.
men samtidigt så mycket svagare.
du är.. du är något jag inte kan beskriva i tankar eller ord.
du är en hög tilltrasslade känslor.
du är hon som fick mig att tycka ännu mer illa om mig själv,
hon som gav mig insikt i så mycket,
hon som visade hur dumt det är att verkligen lita på någon.
hon som visade hur bra en vän kan vara,
hur underbart det är att slippa bära allt själv.
hon som visade mig att jag inte alltid var alldeles ensam.
hon som nog var den första riktigt riktiga vännen.
när jag tänker tillbaka så..
så är du en massor dubbla budskap.
och jag var för liten, fjantig och patetisk för dig med.