Julia,

Jag skulle dricka Bravo-juice och lyssna på Damien Rice.
Och kanske lite kent, för att finna något slags pepp.
Eller bli mera depp.
Och jag skulle kanske se ut lite som vanligt,
fast blekare.
Och ännu tröttare.
Kanske med alldeles röda ögon.
Jag skulle leva,
fast inte som nu.
Men med samma saknad i kroppen skulle jag vandra runt,
men då med tusen gånger värre sådan.
Förresten skulle det nog inte alls vara samma som nu.
Kanske skulle ingeniting vara som nu.
Jag kankse inte alls skulle se ut som vanligt
Och jag skulle dö varje gång jag kände din lukt
och jag skulle dö varenda kväll,
för det är så satans tomt att vara ensam.
Och varendaste morgon skulle jag ge upp.


Fast aldrig, aldrig någonsin tänker jag.
Men så,
man vet ju inte.
Ingenting kan man lita på ibland.