Julia,

Hoffmaestro började dagen. Det var sinnessjukt varmt.
Det var bra. Det var alldeles säkert trettiotusen i publiken också...


Sedan satt jag på en trottoarkant och lyssnade på Ane Brun. Det var helt perfekt.


Eller, ja, det var ju rätt ordentligt varmt då.


Vi skyndade iväg till en pizzeria
(för här emellan hände det massor men jag minns inte riktigt vad).
Om man vill så är min pizza hjärtformad. Jag var vrålhungrig och åt nästan upp hela.
Fast de andra höll med om att dom var rätt små.


Ja, sen efter pizzan drog vi järnet till Robyn. Vi fick himla fina platser,
dock är bilderna på henne på scen och inte på skärmen hemskt suddiga,
för varken hon eller jag kunde stå still. (Plus att kameran suger.)

Och alltså. Jag minns inte allt emellan här. Var Kent dag två? Eller?
Det är möjlig. Jag slänger in dom innan jag lägger mig i bastun till sovrum.


Kent alltså. Jag trodde nästan jag skulle börja gråta när de klev av scenen
en halvtimma innan deras speltid var slut
och innan dom hade spelat alla låtarna jag väntat på i flera månader sedan cloetta center.
Jag var så besviken så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Det berättade jag för både johanna och mattias på en gång,
då kändes det lite lättare i hjärtat.
För, Kent är Kent, även om dom spelar fel låtar och hela publiken skriker och dör lite.
De är ju bra. Det var bra. Egentligen.


(Nu ska jag sova. Eller jag ska förbereda en present till mina finaste finaste pojke.)