Julia,

På lördag bär det av till Borlänge.
Jag hoppas på att få se en brun Mattias,
en glad Lovisa och en söt Britta.
Och så hoppas jag på att få många skratt tillsammans med Johanna.
Och några timmars sömn också.. där på tågstationen.

Jag har kronisk benhinneinflammation i mina förbannade ben.
Jag lovar och svär. Det måste vara det.
Fan, säger jag bara.
Egentligen är jag jätteledsen över det,
men det trycks lite undan av det fina just nu.
Men men konstaterande kan jag iallafall bjuda på:
min kropp är inte på något vis gjord för att dansa.
Jag undrar hur länge man orkar kämpa emot?

Malte är hemma.
Jag har kramat honom tusen gånger.
Imorgon ska vi ha picknick och bada.
Jag längtar efter honom redan, fast att det bara är ett par timmar sedan vi sa hej då.
Det kanske är det som är att vara kär.
När man bara måste vara med personen hela tiden.
Eller så är det när man aldrig vill krypa upp ur personens säng om morgonen
för att det är så varmt och tryggt där.
Eller, när man helt enkelt är som lyckligast i världen bara över att få vara hans.
Hm, ja. Det är klurigt det där.
Det finns många fina saker med min pojke, må ni tro.

Och trött som sjutton är jag.
Jag la mig för att läsa, fast eter en stund vaknade jag.
Och för att kunna vakna måste man ju alleles logiskt först ha somnat.
Nu vill jag ha lite av den där goda glassen som finns i frysen,
och så ska jag läsa ett par sidor i min bok, på riktigt den här gången.
Sedan ska jag sova så det blir morgon och förmiddag och dags att krama Malte igen.

Puss och adjö.